... my space

Come to think about it... Ska nog ändå åka och köpa dom idag :) Sista dyra pjucksen man kommer att köpa till sig själv på år och dar.. typ!

Var hos barnmorskan igår igen. Allt såg jättebra ut, jag hade perfekt sockervärde, kottens hjärta slog som det ska, och vi växer som vi ska (en av oss lite väl mycket). Enda nackdelen är att ungjäkeln inte har fixerat sig och sjunkit ner än... Såå jag får nog ställa in mig på en övertid som heter duga, alternativt igångsättning när jag sprängt tvåveckorsgränsen med råge :(

Jag vet att det kan gå fort när den väl fixerar sig, men som förstföderska brukar detta ske typ i vecka 34. Nu är det snart vecka 39. Så min gissning är att den kommer fixa till sig och sjunka ner typ i direkt anslutning till förlossningen, eller när det drar igång. Som dom brukar göra på andrabarnsföderskor...! Jaja, vet it om det spelar nån roll egentligen, men man hajjar ju till när barnmorskan får en sån där det-här-va-ju-ovanligt rynka i pannan :) Fördelen med att lill*n inte sköter sitt jobb, är dock att vi fick göra ett till ultraljud bara för att se om den ändå låg som vi trodde.  Och  det gjorde den.. startklar och vänd åt rätt håll, så nu är det bara att vänta! Och fin var h*n igår me... Fick se en glimt av ryggraden, huvudet och händerna (som den hade knutna på magen) samt att den iaf har en fot med adekvat antal tår på :D Får hoppas att fot nummer två också har det :)

Lillmuppen ♥

Nu kan vi i stort sett anse lillrummet färdigt, och med det tänkte jag bjussa på några bilder! Med en lätt touch av IKEA, kombinerat med Mio, egensnickrat och lite gammalt, tycker jag nästan mest om det här rummet nu :) Är också oändligt nöjd med den vackra furubyrån vi hittade på blocket, istället för att behöva köpa en IKEA-byrå. Lite vit målarfärg (och en massa ryggont) och den blev i stort sett som ny... fast gammal :)

Har tyvärr inga "före-bilder" på rummet, men jag kan säga att det var kalt, helt vitt, med en säng och i stort sett inget mer där. Med andra ord en avstjälpningsplats som man helst inte ville se...

Sådärja, då har ännu en vecka gått och jag sätter gladeligen foten i vecka 37, eftersom lillkorven numera anses vara klar. Detta betyder alltså att den kan komma när.som.helst! Tror dock att det dröjer några veckor till eftersom den varken har fixerat huvudet och/eller sjunkit ner. Var hos barnmorskan i tisdags och allt var bra även denna gång. Hade däremot högt blodsocker, vilket känns lite halvjobbigt (men egentligen inte alltför konstigt). Har ätit väldigt mycket fika, godis och glass senaste tiden och bara en halvtimme innan besöket åt jag havregrynsgröt med strösocker på. Samt saftsoppa. Kan ha med det att göra, men för säkerhets skull ska jag lämna nytt glukosprov imorron! Vore grymt jobbigt om jag måste dra ner på fikat sista veckorna :)

Rummet är också färdigt nu förresten, och det blev helt OK tycker jag. Var lite orolig att lila väggar skulle bli för "flickigt" men det blev faktiskt jättefint. Tillsammans med en massa andra färger, ormmattan och med byrån som jag målade vit, blev dom lila väggarna inte så dominanta, vilket jag är glad för! Ska ta nåra kort och lägga upp så ni får se :)

Cheers mina vänner ♥

---

17/9 - Update angående min sockernivå: Idag låg det perfekt igen, så det var nog för att jag precis ätit frulle som det låg så högt! "Firade" glada nyheten med kaffe och kanelbullar hos Angelica :)

Sitter och kollar runt lite på mattor till barnrum och inser att det inte finns så mycket i lite billigare prisklass. Vill helst inte köpa en skitdyr matta som kommer att få glass/godis/klubbklet/grus/sand och annat på sig... Men vill för den skull inte ha en ful. Och saken hade förresten varit något enklare om vi visste vilken sort vi får ;)

Gillar dom större mattorna (speciellt nr 2), men dom är som ni kanske förstår dom dyraste... Och jag gillar ormen för att den är rund. Och billigast. Får se vad karln säger när han kommer hem :)

Har visst inte varit så aktiv på att skriva som jag trodde att ja skulle va, efter att ledigheten inträdde. Kan bero på att jag knappt varit lugn en sekund sen semestern, utan flängt runt och fixat & donat som en galning hela tiden. Och har jag inte haft nåt speciellt att göra, så har jag skaffat mig. Dock börjar kroppen visa tecken på att jag måste sakta ner, inte minst nu då jag råkar vara dunderförkyld. Räknade vilopulsen imorse och den låg på dryga 120 slag/minut, så liite måste jag nog ta och lyssna på min numera 28 år gamla kropp!

Hur som.. verkar trots stressandet/fixandet/fikandet, vara rätt bra med lillfisen där inne. Vid vår senaste check-up i torsdags låg hjärtljuden på stadiga 148 slag, och den växer som den ska. Och det är samma med mamman: Perfekt blodtryck och väger nuförtiden in på stadiga 72(!) kilo. Det är ju ändå helt galet måste jag medge... Trodde aldrig att jag nånsin skulle väga så mycket, men nu när jag gör det så är det faktiskt inte hela världen. Det jobbigaste är bara värmen man alstrar, samt att de extra kilona verkligen börjar vara tunga. Man blir gode lätt sliten i ryggen, axlarna, knäna och fötterna, varav det skulle vara mycket angenämt att bli av med det. Och helst på en gång.

Här har ni lilla preggot i vecka 35, snart 36 :)

Längtar så otroligt mycket nu efter lillkorven, att man nästan blir galen. Ska bli så sjukt roligt att dels se vad det blir för sort, men framförallt hur den ser ut. Jag vill se ögonen, om den har hår, vilka färger den har, om alla fingrar och tår sitter där dom ska osv... Och så måste vi vänta minst fyra veckor till. Fy fan, om man skulle snubbla på mållinjen och nånting händer vår lilla skrutt. Skulle vara såå snopet och taskigt och outhärdligt smärtsamt om det, gud förbjude, hände nåt. Känslorna man har för krabaten växer för varje lite knuff man känner, och för varje dag som går. Nu kan man ju för tusan "ta" på den, genom huden. Man känner ju faktiskt en fot eller en armbåge eller den lilla rumpan. Tänk om vi aldrig skulle få se och känna den på riktigt. Inte få lära känna den, lukta på den och gosa med den. Blir andfådd bara av att slås av tanken, och det smärtar mig att veta att det tyvärr blir så för vissa föräldrar.. för det är ju det man längtar efter mest: Att efter nio lååånga månader, äntligen få vara mamma och pappa på riktigt.