... my space

Har visst inte varit så aktiv på att skriva som jag trodde att ja skulle va, efter att ledigheten inträdde. Kan bero på att jag knappt varit lugn en sekund sen semestern, utan flängt runt och fixat & donat som en galning hela tiden. Och har jag inte haft nåt speciellt att göra, så har jag skaffat mig. Dock börjar kroppen visa tecken på att jag måste sakta ner, inte minst nu då jag råkar vara dunderförkyld. Räknade vilopulsen imorse och den låg på dryga 120 slag/minut, så liite måste jag nog ta och lyssna på min numera 28 år gamla kropp!

Hur som.. verkar trots stressandet/fixandet/fikandet, vara rätt bra med lillfisen där inne. Vid vår senaste check-up i torsdags låg hjärtljuden på stadiga 148 slag, och den växer som den ska. Och det är samma med mamman: Perfekt blodtryck och väger nuförtiden in på stadiga 72(!) kilo. Det är ju ändå helt galet måste jag medge... Trodde aldrig att jag nånsin skulle väga så mycket, men nu när jag gör det så är det faktiskt inte hela världen. Det jobbigaste är bara värmen man alstrar, samt att de extra kilona verkligen börjar vara tunga. Man blir gode lätt sliten i ryggen, axlarna, knäna och fötterna, varav det skulle vara mycket angenämt att bli av med det. Och helst på en gång.

Här har ni lilla preggot i vecka 35, snart 36 :)

Längtar så otroligt mycket nu efter lillkorven, att man nästan blir galen. Ska bli så sjukt roligt att dels se vad det blir för sort, men framförallt hur den ser ut. Jag vill se ögonen, om den har hår, vilka färger den har, om alla fingrar och tår sitter där dom ska osv... Och så måste vi vänta minst fyra veckor till. Fy fan, om man skulle snubbla på mållinjen och nånting händer vår lilla skrutt. Skulle vara såå snopet och taskigt och outhärdligt smärtsamt om det, gud förbjude, hände nåt. Känslorna man har för krabaten växer för varje lite knuff man känner, och för varje dag som går. Nu kan man ju för tusan "ta" på den, genom huden. Man känner ju faktiskt en fot eller en armbåge eller den lilla rumpan. Tänk om vi aldrig skulle få se och känna den på riktigt. Inte få lära känna den, lukta på den och gosa med den. Blir andfådd bara av att slås av tanken, och det smärtar mig att veta att det tyvärr blir så för vissa föräldrar.. för det är ju det man längtar efter mest: Att efter nio lååånga månader, äntligen få vara mamma och pappa på riktigt.